onsdag 8 februari 2017

Ångest. Bakar semlor och lyssnar på Sophie Zelmani

Situationen på kontot är typ nästan-katastrof och ingen a-kassa har dykt upp än. Jag vågar inte tro på att den kommer göra det heller. Och vågar inte pusha på min karl så han gör något åt saken eftersom han kör upp i morgon och inte behöver mer stress just nu. Så jag tog en seresta och en dusch, biter ihop och bakar semlor. Samt lyssnar på Sophie Zelmani. Ska snart köra in bullarna i ugnen, hoppas att de blir goda, hoppas att det dämpar ångesten något att äta.

Vi har varit ute och övningskört idag igen. Det gick rätt så bra, förutom en grej i morse då jag trodde att vi skulle frontalkrocka med en annan bil så jag skrek högt. Stressen sitter i sedan dess. Jag mådde i och för sig inte så bra innan heller. Jag har sovit väldigt dåligt inatt och är hemskt trött. Tror jag tar en seresta till innan läggdags så jag får sova inatt.

Jag vill och behöver komma igång med forskningen igen, det säger jag mig själv varje dag, men jag får ändå inget gjort. Just nu är det i och för sig speciellt eftersom jag övningskör med min man varje dag och det sliter mycket på mig. Bara att hoppas att han klarar körkortet i morgon så han kan bli mer självständig och jag kan få mer tid för mig själv.

Förhoppningsvis så börjar han jobba på måndag igen. Men även där måste jag pusha på honom hela tiden. Och om han inte klarar körkortet i morgon så blir det jag som får sitta och köra två och en halv timme om dagen igen... och det vet jag att jag inte kommer orka särskilt länge.

Samtidigt som jag längtar efter att åka norrut, till universitetet och mina vänner där, så har jag ångest för att lämna min man och min son hemma. Och ångest för att ta bilen själv med tösen och sitta och köra tio timmar. Dödsångest. Allra helst som jag inte kommer kunna spela hög musik när jag åker med tösen, så jag kan inte döva ångesten på det sättet.

Lustigt egentligen. Att ha dödsångest när jag inte har så mycket till övers för livet. Ångest för att jag själv ska dö, ångest för att min man ska dö, ångest för att mina barn ska dö.

Vi pratade lite om K igår, jag och psykologen. Om den kärlek jag kände för henne, om hennes destruktivitet och missbruk, om hur allt fint trasades sönder. Det sitter i.

Hon hade tänkt att vi skulle prata om övergreppen igår, men så hade jag med mig min livslinje och det blev inte så mycket sagt om dem. Jag nämnde dem bara. Satte tidsperspektiv på de olika övergreppen och olika förövarna. Misstänker att vi kommer prata mer om dem snart. Kanske inte nästa gång, då jag ska ha med mig mina teckningar, men gången därpå. Kanske.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar