tisdag 7 februari 2017

Känner för att fira

Jag har fjärilar i magen. Förälskelsefjärilar. Trots att jag bara träffat min psykolog och haft 45 minuters terapi. Jag är inte förälskad i henne som person, inte vad jag vet i alla fall, och jag tror inte det, men det är något särskilt med henne. Något som får mig att må bra och att vilja må bättre. Att liksom höja ribban och hoppa ännu högre.

Fjärilarna kom redan vid lunch. Då satte jag igång och började duscha, tvätta håret och tänderna för att göra mig fin för terapin. Jag tycker om det. Tycker om känslan av att vilja göra mig själv fin. Det betyder så mycket.

Sedan var det bara att vänta. Jag la ned mitt teckningsblock och min livslinje i väskan och väntade lite till. Och när jag väl åkte så hade jag på hög musik i bilen så jag skulle slippa dödsbilder i huvudet. Det fungerade bra, som vanligt med hög musik.

Väl där så inledde hon samtalet genom att fråga hur jag mådde. Som sist. Det var skönt. Att det liksom blir som en ritual. Jag berättade att jag mådde rätt så bra och att det ligger flera "kanske" i luften. Positiva saker som kan komma att förändra vårt liv en del.

Och sedan så plockade jag fram livslinjen jag gjort under min stafettvecka på instagram och faktiskt, faktiskt så lyckades jag nämna praktiskt taget allt som jag skrivit upp. I alla fall det mesta. Jag kunde nämna övergreppen och familjehemmen och alla läkare och min fobi för att bli övergiven. Orden bara forsade ur mig, sådär så jag kände att jag behövde dricka för att jag blev nästan hes av att prata non stopp.

När jag kände att tiden var slut (och tiden gick alldeles för fort!) så tog jag fram mina teckningar och sa att jag ville bara visa ett par. Jag visade henne tre "självporträtt" på mig som väldigt splittrad, som mindre splittrad och med bara Liten och Storasyster inuti. Hon sa att hon såg flera intressanta saker som hon ville prata om och bad mig ta med mig teckningarna nästa gång igen.

Det kändes så fint. Så snällt, så mjukt. Jag kände mig så fin när jag gick därifrån. Som att jag är en värdefull och fin person, sådant som jag aldrig känner annars.

Jag kände för att fira när jag åkte därifrån, fortfarande med hög musik i bilen så jag skulle slippa ångest och dödsbilder. Jag stannade på vägen hem och köpte choklad och raclette-ost och annat gott. Och jag känner fortfarande för att fira. Fjärilarna har inte försvunnit, det känns som en förälskelse även om det inte är det, och det var så länge sedan som jag kände såhär, det känns så fint.

Nu vill jag bara teckna mera. Rita och äta choklad och fira. Och så hoppas jag på en bra och fin (arbets)vecka till nästa gång. Att det ska hjälpa mig att komma igång med forskningen igen.

I morgon ska jag prata med Isa också. En vän som jag tycker väldigt mycket om, men som bor alldeles för långt borta. Vi är jämngamla, på ett ungefär, och vi forskar inom samma ämne. Hon har också förmågan att få mig att känna mig fin och att vilja forska. Det ska bli fint att prata med henne, jag har inte orkat det på ungefär en månads tid för jag har mått för dåligt, men nu så. Nu känns det bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar